maj, en berg-o-dal-bana i huvudet.. del 1

Inte är det lätt att vara min hjärna ibland. Speciellt inte i dessa tider. Mycket är det som har hänt de senaste veckan, mycket at fundera på och beslut att ta.

En vän i nöden<3


I fredags fick jag tillbaka min deltenta i Statistik, vet inte  riktigt vad jag förväntade mig. När jag gjorde den kändes det som att något poäng skulle jag kamma hem, men icke...  0.5 poäng, av 12. Det är skamm!!!!
Var nog sist in vid tentaåterlämningen, men ändå den som lämnade den först. Kunde inte hålla emot tårarna och min besvikelse på mig själv så jag lämnade place:et fort som attans. Är svårt att beskriva men jag var vädigt ledsen och besviken på min prestation. cyklade hem, struntade ärligt talat om någon skulle se mig, grät medans jag cykla, grät så pass att jag knappt såg någonting. Väl hemma i min lilla källare kröp jag ner och gömde mig de närmsta 45 min. Tankarna for genom huvudet, vart gör jag här, varför finns jag, vad är meningen med livet, vad ska jag göra nu....
Idén som kändes väldigt bra de första kvarten var att ta ut lite pengar till resterande av hyran, packa bilen och åka, åka åka åka åka, tills vägen tog slut. Detta gick sedan över till att åka till arlanda och ta första bästa flyg utomlands, flyga till amerika,... flytta till america, bo i amerika,...... jobba i amerika.. ja, spårade lite väl mycket där ett tag. Vad det hela resulterade i var iaf att jag skulle göra någonting åt saken, såhär kan det ju inte vara tänte jag för mig själv. Nånting måste förändras. När jag väl sansat mig iaf  ringde jag hem och berätta att jag ev. skulle hitta på någonting annat att göra än att plugga. Pappa lät lite bekymrad men verkade acceptera mitt beslut.
Klockan 15.00, alltså 3 timmar efter denna händelse var jag tillbaka på universitetet. Hade lovat Sofia att skriva klart labbrapport med henne. Väl där berättade jag att jag skulle vilja prata lite med henne efter vi hade gjort lite nytta. Hon sa att det kunde vi göra och så blev det.
Vi gick upp till Mitum och satte oss i en av sofforna och började prata, dröjde inte länge innan tårarna kom, och många av dem. Märkte att jag inte berättat för någon hur jag känt och upplevt med allt som hänt här uppe i ume. Hur det var att flytta hemifrån, komma bort från hästarna, skaffa sig nya vänner, kugga på en hel del tentor, bli astmatiker och bli stor.. Kändes skönt att prata ut, gråta lite, prata lite till. Sofia var underbar, lyssnade och försökte trösta mig. Vänner är bra fan att ha <3 När jag väl tänker efter på situtaionen såg det nog rätt roligt ut, Jag satt gråtandes som ett litet barn, Sofia ger ett försök till att trösta brevid. Sofia känner sympati och gråter hon med, så då satt vi där. Två tokiga tjejer i Mitums kafé och grät. haha Men det var det värt, vi kom fram till både det ena och andra i slutändan. Lämnade Mitum 2.5 timme senare, mycket bättre till mods och lite bättre syn på livet än innan... Vänner är bra att ha<3 

to be continued..